Satt och tittade på Grammisgalan härrom dagen och kalla mig gammalmodig, men nog reagerade jag på att en av pristagarna uppförde sig minst sagt konstigt.
Om man gör något (musik) som man vill ska uppmärksammas och som man vill ska uppskattas. Ska man inte då se till att vara en förebild?
Vill jag att mitt barn (eller något barn) ska se upp till någon som tycker att John Lennons uttryck "Vad än som tar dig genom natten, det är okej, det är okej", med syfte på att ta droger ska var okey?
Vi har en lagstiftning i Sverige som gör att droger är olagliga, det är inte okey bara för att man är känd, eller för att man skapar bättre då, det ökar kreativiteten, det är olagligt.
Uppför man sig på ett sådant sätt att sådant kan misstänkas så får man finna sig i att lämna urinprov och bli drogtestad.
Man kan inte uttrycka att man inte kan bo i Sverige eftersom det är rena 1984, inget är tillåtet. Nej det som är olagligt är inte tillåtet och var inte det 1984 heller.
Jag kan bli otroligt irriterad på att det i kändis eller konstnärs kretsar ska vara tillåtet med sådant som är olagligt, polis och folk ska se mellan fingrarna för de som vi ska se på som förebilder, eller?
Vad har dessa personer för självinsikt, jag får en känsla av att det är viktigast att var märklig och besynnerlig och ha svåra perioder, gärna en svår barndom.
Hur kan man stå och uttala sig om svenska polisen och urinprov i ett tacktal för ett pris man fått och som en jury och svenskafolket har röstat fram? Är det en sådan idol man vill ha?
Jag har förståelse för att denna person kan skriva bra musik och vara en uppskattad artist och konstnär. Men jag ska säga att i mina ögon sjunker sådana personer som gråstenar och det ska mer än en lyftkran till för att lyfta upp dem. Kalla mig gammalmodig eller tråkig, men thats me.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar